Sten är inte det enda som faller

Så var äntligen den näst sista tentan över och jag fick en långhelg utan plugg. SMHI hade lovat fint väder på fredagen, kände suget efter att sparka igång utomhusklättringen för säsongen. Så jag och Peter packade säcken med rep, selar och några mackor och körde iväg till en klippa i närheten av Umeå.

Det var en tidig fredag förmiddag, solstrålarna kämpade om att tränga igenom molnen som seglade förbi med god fart i den friska vinden som blåste från norr. Tur var det att vi hade våra solglasögon nära till hands för då vi klev ur bilen och började forsera terrängen på väg mot klippan blåste vinden sand och grus genom luften. Ännu visste vi inte vilket öde som väntade oss, att vi skulle få testat vår överlevnadsinstinkt och reaktionsförmåga till det yttersta, bara några timmar senare.

Väl framme vid klippan påbörjade vi klättringen, omedvetna om farorna som lurade. Klättringen gick bra, trots att det var första gången utomhus, men vi kände strax att armarna hade varit i bättre form tidigare, så vi klättrade klippans enklare leder för att inte ta oss vatten över huvudet. Vi anade inte att detta valet kom att bli räddningen bara någon timma senare. Efter att vi hittat en plats i lä att äta lunch på gjorde Peter en rutinmässig firning från en av klippans många topprepsankare. Då han kommit ned på backen och jag knutit in mig i repet började han fira ner mig. Forfarande ovetande och riskerna med detta moment fortsatte Peter att fira ned mig samtidigt som jag rekogniserade klippans många sprickor för att planera inför kommande klättring. Det var då det hände, när vi som minst anade det. Helt oväntat, totalt överraskande, som i slow motion kastade sig en jättelik svart skugga sig ut från klippan och landade bara några få meter från Peter. Han reagerade ögonblickligen och identifierade objektet blixtsnabbt. Det var ingen tvekan om saken. Det omöjliga hade skett.

På marken bredvid Peter låg en huggorm. Nu gällde det att handla raskt. Ingen tid fick gå till spillo. Peter firade ned mig samtidigt som jag hela tiden hade fokus på väsenet, ännu var jag ovetande om vad det egentligen var. Då jag närmade mig marken insåg jag. Snabbt knöt jag upp den perfekta åttan jag var inknuten med och gick försiktigt fram mot huggormen. Peter som under tiden greppat kameran följde efter och dokumenterade det hela. Jag kände att jag var tvungen att följa en känd naturfotografs fotspår och laga en liten dokumentärfilm om det hela. Mina ormkunskaper var begränsade men jag lyckades trots allt lugnt och metodiskt följa efter ormen som nu hade börjat ringla sig iväg. Faran var över. Tack vare våra instinkter i att behålla lugnet i varje situation hade vi klarat oss ur denna händelse som hade kunnat slutat hur som helst. Vi åkte hem. Resultatet av vår dokumentation kom att hamna i historieböckerna. Nu var vi en av de stora. Bilderna var revolutionerande. Världen hade aldrig tidigare skådat huggormen på bild och framför allt inte på film. Ta del av historian och se filmen: http://video.google.com/videoplay?docid=5947675284773060297

En sak har vi lärt oss av det hela. "Sten är inte det enda som faller nedåt" På återseende!